sanningenn ristad i sten
träffade en kurator i dag på transmottagningen. hon ställde frågor. det var som en intervju som mycket annat på motagningen. fick ett papper som både skrämmer och lugnar. det tar alltså två år innan man kan påbörja steget. ett år av samtal, dysfori och tankar. det gäller hålla modet uppe och stå upp för den man är. fortsätta med de könsmarkörer man använder och fokusera på det själsliga som det handlar men som alla vet ska själ och kropp gå i samklang. medvetandet hos en människa gör medvetandet av det man ser så tydligt och då blir det en dysfori.'
Kändes i hjärtat att rösten redan är ljus och går att för en kvinnlig könsmarkör. jag vet hur jag låter och har alltid undrat om den men i all dysfori kan jag le.
det jobbigaste är ändå det biologiska könets namn som vissa fortsätter och använda. det gör ju det för det går efter papper och där står det biologiska könets namn och pronomen . Omgiven som känner mig har svårt att ändra pronomen är svårt efter alla dessa år och där jag glad att folk försöker och använder det som ska. problemet är myndigheter och de som på andra sätt känner mig igenom papper. det använder ju namnet för att de ska följa pappret. att gå in och ändra det är både svårt och olustigt då hen kanske inte har kunskap, missaktar eller på något sätt reagerar negativt på det hela.
Den balansen vill jag få bort men det kommer ta 3 - 4 år att göra det. under den tiden kommer balansen att vara förvirrande att använda flera olika könsidentiter i olika sammanhang. det finns de som lever så med flera identiter men det är inte jag!
Dock förstår jag att kallar med 3 - 4 fyra månaders mellanrum för att man ska landa och att man ska låta tiden ha sin gång för att se om man vacklar eller ångrar sig men det borde gå till fall till fall. jag lever efter transidentiten och försöker leva efter den i det verkliga livet så mycket som möjligt. dessutom har transindenditen varit en del av i mer än sju år.
vi får se när jag skriver, nästa gång blir slutet av januari. många inlägg blir tjatiga.
